Även om dessa ord yttrades med omtanke och kärlek så gjorde det lite ont inom mig. Eller rättare sagt väldigt ont inom mig. För jag insåg att jag lever inte. Jag bara är, jag bara finns. Och jag vet inte när jag levde ordentligt senast. Jag minns inte när jag var lycklig senaste, lycklig in på djupet, in i själen, in i minsta lilla cell i kroppen. Lycka kommer visserligen och går och kan inte alltid vara där hela tiden. Konstant. För alla vet vi ju att livet kommer i mellan. På både gott och ont. Vardagen!
Vardagen och alla tråkiga rutiner. Alltid samma sak. Visserligen så vet jag att vi människor mår bättre av rutiner, att ha ordning på saker, för att få vardagen att hålla ihop och gå runt. Men jag har märkt att jag de senaste åren hatar allt som har med rutiner att göra. Efter 20 år inom vård och omsorg med rutiner för minsta lilla så kan jag idag nästan kräkas.
Men och då menar jag men, genom att gå hemma arbetslös i två år har gjort mig totalt förvirrad. Inga rutiner alls mer än att gå upp samma tid varje morgon för att vecka sonen. Enda rutinen.
Vilket har gjort att ingenting fungerar.
Tack vare denna orutin i mitt liv så har jag förlorat mig själv totalt. Första året hemma så pluggade jag och läste till att bli Reiki healer. Trodde att det skulle ta tid, att det skulle ta ett par månader innan jag vara klar. Men icke. Jag var så törstig efter kunskap, att få lära mig något nytt så jag hade läst del 1 och del 2 inom loppet av en månad!
Jag sökte med lyckta efter likasinnade och började träna på att ge healing. Alla mina klienter älskade mitt arbete och jag älskade det jag gjorde. Köpte även hem en arbetsbänk och gjorde om ena delen av vardagsrummet till min arbetsplats. Jag träffade på många likasinnade och lärde mig hur mycket som helst. Jag genomförde en morgon rutin varje morgon vid mitt lilla altare i vardagsrummet. Tände ljus, rökelse, plockade fram mina kristaller, la fram mina orakelkort och med kaffe i handen så började jag med en liten mun kaffe och sedan en liten andningsövning för att "landa i mig själv och energierna".
Idag kommer jag inte ens ihåg när jag satte mig vid mitt lilla altare sist. Arbetsbänken är undan plockad, ett skrivbord står där i stället - kallad min arbetshörna. Där jag sitter, eller tänkte sitta för att skriva, måla, ge budskap varje morgon på Instagram eller på TikTok. Det höll i sig en vecka. Nu är både arbetshörnan belamrad av en massa papper, pennor, färger, penslar, anteckningsböcker, kläder och en väska. På altaret ligger en låda innehållande en diamond paniting som jag köpte för en eller två månader sen då jag kände att jag ville prova på det fenomenet. Har inte ens sorterat upp färgerna än.
Jag startar projekt hela tiden som jag aldrig avslutar. Jag köpte för flera år sedan en ordentlig kamera för att jag drömde om att bli fotograf. Har alltid älskat att fotografera. Nu har jag tre stycken stora digitalkameror av bästa sort plus en liten som jag köpte bara för att alltid kunna ha med mig då jag inte orkar/kan ha med mig någon av dem större. När fotograferade jag sist med dessa kameror? Minns inte.
Jag gick även liten kurs i fotografering - avslutade inte.
Sedan tog jag en snabbkurs i att skriva då jag älskar att skriva. Ville kombinera fotograferandet och skrivandet och göra det jag älskar. Avslutade jag kursen? Nej.
Fick för mig att jag har en konstnär boendes inom mig, då min biologiska pappa var konstnär och hade en utställning på biblioteket här där jag bor för typ hundra år sedan, min syster är konstnär också så då vore ju konstigt om inte jag var det också.
Papper, färger, penslar köptes hem. Tuschpennor av det finare slaget, akvarellpennor och mycket annat.
Okej, kladda med färg och lite mönster ja, absolut det kan jag. Men det ser ut som om det är en fem åring som suttit och kladdat.
Vad är det egentligen jag vill få fram med detta? Jo, att jag behöver mina rutiner tillbaka. Ta till vara på mitt liv och göra det jag vill göra. Leva, njuta, andas, vara fri ....ja bara leva det liv jag är menat att leva. Livet är så mycket mer än bara så här. Livet är till för att levas, inte bara finnas.
Jag startar denna blogg för att dela med mig av mitt livs resa, att återta mitt liv och leva igen. Även om det kanske inte är så många som läser, så är detta ett sätt för mig att dokumentera mitt liv nu, för att sedan om ett år eller så kunna se tillbaka och se förändringen.
Jag hoppas verkligen att ni vill följa med, följa mig. Jag vet att bloggen håller på att dö ut, nu när TikTok, instagram och andra sociala media har tagit över. Men jag tror på bloggen i alla fall.
Jag är gammaldags och vill behålla det gamla så mycket det bara går!
För här på bloggen kan jag ju göra två av de saker jag brinner för: Fotografera och skriva!
Kan det bli bättre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar